busschaffisen

Vi är två bussar som ska hämta en grupp handikappade afrikaner från 15 olika nationer, för en sightseeingtur i Stockholm. När jag anländer står min kollega Roffe och pratar med den kvinnliga gruppledaren. Hon sträcker fram tassen och säger:

"- Jaha, det är du som är guiden i den andra bussen, så trevligt." (...och så måste jag förklara vad jag egentligen gör...) 

En stund senare möts vi upp av den manliga arrangören. Gruppledaren presenterar mig som "den andra busschauffören", varpå arrangören utbrister: 

" - Jaha, en co-driver!" Gruppledaren korrigerar snabbt sin kollega: 

"- Nej, nej, hon är OCKSÅ busschaufför, hon kör sin egen buss." 

....... 

Efter dagens sightseeingtur ska jag hämta ett gäng på Smådalarö Gård för att köra dem in till stan. När en av passagerarna stiger på, säger han: 

"Oj, en TJEJ som kör!"

 ....... 

STOCKHOLM CITY 22:45 

Så var det dags för kvällens sista körning. Vi är ett 25-tal bussar som ska hämta publiken från Oscarsteatern och köra dem till sina respektive hotell. Vi har märkligt nog ingen trafikledare på plats. Det är givetvis kaos och totalstopp på Kungsgatan. Publiken är indelad i grupper med varsin ledare, som ska guida dem till bussen som ska ta dem till rätt hotell. "Min" gruppledare, en pratglad göteborgska, hittar snabbt min prydligt uppställda och korrekt numrerade buss: 

"- Hej...! Jag ringde telefonnumret jag fått av er trafikledare och kom till ett mobilsvar där jag hörde en kvinnlig röst. Jag hade ingen aaaaning om att vi skulle få en kvinnlig chaufför, det är det ingen som har sagt till mig...!" 

Hon springer och hämtar sin grupp och de börjar kliva ombord. En av de första som kliver på är en äldre man, som istället för att säga "hej" som brukligt är, istället låter undslippa: 

"OJ - en KVINNLIG busschafför!!" 

Vi är instängda av bussar, bilar och taxis. Till slut ledsnar jag, klättrar med vänsterhjulen över mittrefugen och kör förbi det stillastående kaoset. Ledaren griper omedelbart mikrofonen och säger: 

"- Där ser ni!! KVINNOR KAN!!!!" Varpå hela bussen applåderar. 

Hela den 3 minuter långa resan från Oscarsteatern till hotell Amaranten ska det avhandlas kvinnliga busschaufförer och vad DUKTIGA vi är (!) När passagerarna kliver av upprepar var och varannan "o, så duktig du var", "det där gjorde du bra" etc. ....... 

Läs om den här texten – men byt genus och föreställ dig att den handlar om en MANLIG chaufför i samma situationer... 

Absurd tanke, inte sant? Rentav otänkbar.

Att man inte kan köra motsolsvändning i Älvnäs, t.ex. För då kvaddar man brevlådor. 

har du någonsin undrat vems händer du lägger ditt liv i varje dag? Vem som bär ansvaret för att dina barn, din älskling och dina vänner kommer säkert och tryggt fram till skolan, arbetet, hemmet? Vem han/hon är som sitter där bakom ratten, som gör sitt yttersta för att hantera halka, tidtabeller, fuskåkare, förfrågningar, klagomål, fyllebråk, skrikiga barn, spretiga ungdomar och just dig – bland alla tusentals ansikten som passerar revy under veckan. 

Det är en sällsynthet med människor som med vett, vilja och karriärtänkande väljer yrket busschaufför. De allra flesta bara "blir" det. Av olika anledningar. Merparten har helt andra yrkesutbildningar och -erfarenheter. Bara hos oss på lilla Tappströmsgaraget har vi som exempel ingenjörer, skådespelare, säljare, en arkitekt, en (hovleverantörs)smed, optiker, missbrukarvårdare, polis, AD/grafisk formgivare, lärare... Listan kan göras hur lång som helst. (I synnerhet om vi skulle fortsätta med att räkna upp alla invandrade kollegor inom SL som är högkvalificerade inom sina yrkeskårer i sina tidigare hemland, men inte har så lätt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.) 

Vi borde bli bemötta med betydligt mer respekt än vi ofta blir, anser jag. Många av oss som kör dig och din familj, i ur och skur, har likvärdig eller bättre utbildning och ibland en ansenligt större livserfarenhet än vad du har. Men vägrar vara samhällsparasiter. Och dessutom har vi ditt liv i våra händer. 

Jag menar inte att låta nedlåtande.
Men det kanske du inte heller gör...?

Delvis ny ledning, nya bussar, nya rutiner – och också några nya kollegor. 

Allt går inte helt smärtfritt. Jag sitter som handledare (internt kallat "ledstång") längst fram i bussen på handikapplatsen (internt kallat "rallystolen"). Min adept tog visserligen D-körkortet 2005 men har inte kört buss sedan dess. (Och aldrig någonsin fått öva köra ledbuss, för den delen. Kontentan av det ska jag beskriva snart.) 

Buss-PCn får spader och skriker ut 15 hållplatser åt gången och startar ideligen om. Min "elev" blir självklart förvirrad. Bussarna är för övrigt "nya" – hämtade från Danmark kanske och saknar mycket av vad som krävs för våra förhållanden. Vi fryser som små kurande möss halva dagen. Reglagen är också nya för oss båda. Dessutom kör han på tok för återhållsamt vilket gör att de flesta av dagens annars naturliga bensträckarchanser går om intet – måste i princip tvärvända vid ändhållplatserna och försöka "köra ikapp". 

Det misslyckas. 

Många trafikanter klagar på allt och inget. Vissa är direkt otrevliga. 

Jag får till slut ont i huvudet. 

Mot kvällen ber jag trafikledningen om huvudvärkstabletter och för att hinna svepa i mig 3 cl kaffe, gå på muggen + ta ett bloss (allt inom sammanlagt 5 minuter) ber jag min elev att köra ut bussen från garageplan till hållplatsen, så ska jag möta honom där. 

Han kommer aldrig. 

Ledbuss. Container bredvid grindstolparna. Missbedömning. KRASCH!! Där fastnade han. Två sidorutor totalkvaddade och grinden blockerad. Efter många om och men får jag hämta ut en (fabriksny) buss. 20 minuters försening. JAG kör nu. Passagerare spyr fullständigt galla över mig. Kör tidseffektivt och sammanbitet samtidigt som jag försöker lära mig bussens alla knappar och reglage. Missar på grund av förseningen kvällens sista bensträckarmöjlighet men lyckas i alla fall slutligen komma ikapp med tidtabellen på vägen tillbaka från Mörby.

Idag fick vi en välkomstpresent av vår nya arbetsgivare. Väska med termos och kaffemugg + en almanacka. Eftersom vår förra arbetsgivare sniket tog med sig våra gamla slitna men behövliga förvaringsskåp, ställde jag mitt paket ihopsnörat med namnlapp i ett hörn på fönsterbrädan i fikarummet. Det blev stulet inom loppet av några timmar. MAKALÖST. Nya kollegor borde kännas kul att få. Nu går man och tittar snett på varenda en av dem!

Fortsättning följer. Tror jag. 

Kommer till jobbet. Ställer mig försynt på tur till kaffetermosen. Efter en stund vänder sig kollegan framför mig långsamt om, spricker upp i ett härligt leende och utbrister: 

– "Jag såg inte solen – men jag kände hur den värmde mig i nacken!"

Resten av dagen satt jag med ett inetsat leende på läpparna som smittade av sig till passagerarna. Och solen sken.

En sån trevlig dag...!

IDAG.

Snöyra, halka, kalla bussar, förseningar. Sitter huttrande iförd ytterjacka och ber (med blåa läppar och kurande hållning) vänligt passagerarna att använda bakdörrarna för avstigning. (För varje gång man öppnar framdörren, sjunker temperaturen vid förarplatsen 1-2 grader och det tar lååång tid att få upp lite värme igen.) Alla förstår, men blir mer eller mindre sura för att de tvingas gå några meter extra. En del gnäller lite över att det är kallt i bussen, som de ska åka 10 minuter i. (Det får mig att undra i det tysta om de tror att jag njuter av att min arbetsplats håller 10-12 grader, timme ut och timme in...)

– "Kan du gå ut genom bakdörrarna... Jag fryser så in i bomben här..."

Damen snörper på munnen och säger med ett mycket spydigt tonfall:

– "Jaha!!! Trevlig helg på dig med!!!"

..........

Det ska bli outsägligt skönt att vara ledig ett par dagar...

I kurvan mellan Ekebyvägen och Kersösund. "Att anpassa farten efter väglaget är tyvärr inte självklart för alla", tänkte jag och meddelade trafikledningen läget. Jag lyckades ta mig förbi här och på vägen mötte jag fler räddningsfordon. En timme efter olyckan såg jag att ambulansen kom körande därifrån – och den hade inte bråttom.

Då slog det mig: "Skadorna var lindriga!  - - -  Eller så var det för sent..."

Två polska, pälsklädda och aningen överspacklade medelålders kvinnor. Den ena frågar på bruten svenska: 

- "Går den bussen till Sållna Zentrom?" 

- "Ja det är nästa" svarar jag och pekar framåt. 

- "Åh key tack..." De ställer sig nån meter bort och går på bussen sist. Återigen: 

- "Den går Sållna Zentrom ja?" 

- "Jaa, det är nästa hållplats...!" svarar jag med lite högre röst (som om de hade hörselskador och inte brist på fattningsförmåga). 

- "Kan du säja till då?" 

Ehhh.....