Att dagar kan vara så olika
IGÅR.
Kommer till jobbet. Ställer mig försynt på tur till kaffetermosen. Efter en stund vänder sig kollegan framför mig långsamt om, spricker upp i ett härligt leende och utbrister:
– "Jag såg inte solen – men jag kände hur den värmde mig i nacken!"
Resten av dagen satt jag med ett inetsat leende på läpparna som smittade av sig till passagerarna. Och solen sken.
En sån trevlig dag...!
IDAG.
Snöyra, halka, kalla bussar, förseningar. Sitter huttrande iförd ytterjacka och ber (med blåa läppar och kurande hållning) vänligt passagerarna att använda bakdörrarna för avstigning. (För varje gång man öppnar framdörren, sjunker temperaturen vid förarplatsen 1-2 grader och det tar lååång tid att få upp lite värme igen.) Alla förstår, men blir mer eller mindre sura för att de tvingas gå några meter extra. En del gnäller lite över att det är kallt i bussen, som de ska åka 10 minuter i. (Det får mig att undra i det tysta om de tror att jag njuter av att min arbetsplats håller 10-12 grader, timme ut och timme in...)
Klövervägen kl 21.35:
– "Kan du gå ut genom bakdörrarna... Jag fryser så in i bomben här..."
Damen snörper på munnen och säger med ett mycket spydigt tonfall:
– "Jaha!!! Trevlig helg på dig med!!!"
..........
Det ska bli outsägligt skönt att vara ledig ett par dagar...
Munsö ca kl 14:50
I kurvan mellan Ekebyvägen och Kersösund. "Att anpassa farten efter väglaget är tyvärr inte självklart för alla", tänkte jag och meddelade trafikledningen läget. Jag lyckades ta mig förbi här och på vägen mötte jag fler räddningsfordon. En timme efter olyckan såg jag att ambulansen kom körande därifrån – och den hade inte bråttom.
Då slog det mig: "Skadorna var lindriga! - - - Eller så var det för sent..."
Då slog det mig: "Skadorna var lindriga! - - - Eller så var det för sent..."
Närlundavägen kl 14:50-something
6 minuter sen. PLING! Svänger in vid den helt öde hållplatsen och släpper av ett par tjejer. Börjar köra. PANG!!! En knytnäve i framdörren. Tvärnitar förskräckt och öppnar dörren. In stormar en skitsur tonåring och glor argt på mig. (Var kom HAN ifrån...?) Och vad hände med att säga "tack"? 15 sekunder senare tar jag micken och säger högt och syrligt: - "Intressant. Springa ikapp en buss som är 6 minuter sen – och sen vara ARG när bussen stannar och släpper in en." Nästa hållplats gick han av. Och än en gång fick jag Onda Ögat. Nästa gång tänker jag INTE stanna.
Solna Station kl 14:04
Två polska, pälsklädda och aningen överspacklade medelålders kvinnor. Den ena frågar på bruten svenska:
- "Går den bussen till Sållna Zentrom?"
- "Ja det är nästa" svarar jag och pekar framåt.
- "Åh key tack..." De ställer sig nån meter bort och går på bussen sist. Återigen:
- "Den går Sållna Zentrom ja?"
- "Jaa, det är nästa hållplats...!" svarar jag med lite högre röst (som om de hade hörselskador och inte brist på fattningsförmåga).
- "Kan du säja till då?"
Ehhh.....
Danderyds Sjukhus, bussterminalen, kl 20:42
Avgångstiden passerad. Noterar en Linda Rosing-wannabe i backspegeln:
Hon småspringer några steg, mobilen hårt tryckt mot örat. Slutar springa.
Ok – hon ska inte med. Stänger dörren. (Jag är lite sen och det är dessutom svinkallt.)
Småspringandet återupptas.
Öppnar dörren. Hon saktar ner till promenadtakt igen.
Ahhhrrg >:-( Denna otroliga nonchalans.... Tyvärr ack så vanlig.
Rosing-wannaben når äntligen fram till bussen och frågar:
- "Kör den här bussen rakt fram?"
- "Ja, ett tag" svarar jag med ett smått irriterat, lätt ironiskt leende.
Alltså jösses... Vad ska man svara.
