busschaffisen

Delvis ny ledning, nya bussar, nya rutiner – och också några nya kollegor. 

Allt går inte helt smärtfritt. Jag sitter som handledare (internt kallat "ledstång") längst fram i bussen på handikapplatsen (internt kallat "rallystolen"). Min adept tog visserligen D-körkortet 2005 men har inte kört buss sedan dess. (Och aldrig någonsin fått öva köra ledbuss, för den delen. Kontentan av det ska jag beskriva snart.) 

Buss-PCn får spader och skriker ut 15 hållplatser åt gången och startar ideligen om. Min "elev" blir självklart förvirrad. Bussarna är för övrigt "nya" – hämtade från Danmark kanske och saknar mycket av vad som krävs för våra förhållanden. Vi fryser som små kurande möss halva dagen. Reglagen är också nya för oss båda. Dessutom kör han på tok för återhållsamt vilket gör att de flesta av dagens annars naturliga bensträckarchanser går om intet – måste i princip tvärvända vid ändhållplatserna och försöka "köra ikapp". 

Det misslyckas. 

Många trafikanter klagar på allt och inget. Vissa är direkt otrevliga. 

Jag får till slut ont i huvudet. 

Mot kvällen ber jag trafikledningen om huvudvärkstabletter och för att hinna svepa i mig 3 cl kaffe, gå på muggen + ta ett bloss (allt inom sammanlagt 5 minuter) ber jag min elev att köra ut bussen från garageplan till hållplatsen, så ska jag möta honom där. 

Han kommer aldrig. 

Ledbuss. Container bredvid grindstolparna. Missbedömning. KRASCH!! Där fastnade han. Två sidorutor totalkvaddade och grinden blockerad. Efter många om och men får jag hämta ut en (fabriksny) buss. 20 minuters försening. JAG kör nu. Passagerare spyr fullständigt galla över mig. Kör tidseffektivt och sammanbitet samtidigt som jag försöker lära mig bussens alla knappar och reglage. Missar på grund av förseningen kvällens sista bensträckarmöjlighet men lyckas i alla fall slutligen komma ikapp med tidtabellen på vägen tillbaka från Mörby.

Idag fick vi en välkomstpresent av vår nya arbetsgivare. Väska med termos och kaffemugg + en almanacka. Eftersom vår förra arbetsgivare sniket tog med sig våra gamla slitna men behövliga förvaringsskåp, ställde jag mitt paket ihopsnörat med namnlapp i ett hörn på fönsterbrädan i fikarummet. Det blev stulet inom loppet av några timmar. MAKALÖST. Nya kollegor borde kännas kul att få. Nu går man och tittar snett på varenda en av dem!

Fortsättning följer. Tror jag.